På andra våningen i en elegant kolonialbyggnad i hjärtat av Lissabons centrumdistrikt Baixa breder José António Uvas öppna kontorslandskap ut sig över en rad ljusfyllda rum där arkitekter, ingenjörer och designers böjer sig över ritningar i hans studio. "Vi flyttade hit förra året", förklarar han och leder mig ut till en takterrass med utsikt över Baixas berömda rutnätsformade gator. Sett från ovan får detta livliga centrumområde ett nytt perspektiv. Den eleganta, enhetliga strukturen – ett av världens första exempel på stadsplanering som byggdes efter jordbävningen 1755 – styr och omsluter den livliga handeln nedanför. Det är en intressant parallell till Josés förmåga att se sitt hemland ur ett nytt perspektiv.
Även om Uva har en MBA från den paneuropeiska handelshögskolan ESCP och ursprungligen arbetade i London som investmentbankir, avslöjar hans mjuka blick och smittande leende den drömmarsjäl som bor under ytan. Det var denna större vision som inspirerade honom att återvända till sitt hemland Portugal för 17 år sedan för att ägna sig åt att restaurera en 780 hektar stor förfallen familjegård mitt i Portugals Alentejo, 2 timmar söder om Lissabon och 10 km från den spanska gränsen. São Lourenço do Barrocal, ett passionsprojekt som fogats samman genom minutiös restaurering under 14 år, öppnade tyst 2016. Sedan dess har det fått en legion av lojala fans, inklusive Monocle-redaktören och stilens väktare Tyler Brulé, som rankade det som tidningens bästa spahotell. Med mat från den ekologiska trädgården, orörd natur och ett evigt avslappnat söndagstempo är det ett fönster mot det bästa av portugisiskt kulturarv och landets lantliga livsstil.
Men tittar man närmare ger Uvas förhållningssätt till det portugisiska kulturarvet insikter i hur landet (och världen) kan surfa på den våg av massturism som för närvarande hotar att uppsluka det. Det är en känsla som alltmer återspeglas i andra delar av Portugal – fastigheter i Comporta har till exempel börjat återspegla en liknande balans mellan minimalistisk lyx och djup respekt för natur och tradition. På samma sätt får fastigheter i Alentejo uppmärksamhet för att erbjuda en mer autentisk, jordnära livsstil rotad i jordbruksarv och naturlig skönhet – ett tilltalande alternativ till Portugals mer turisttäta kustregioner.
Vad är historien bakom São Lourenço do Barrocal?
São Lourenço var ursprungligen en 9 000 hektar stor egendom som låg runt den medeltida bergsbyn Monsaraz, en fantastisk by i Alentejo. Regionen är känd som landets kornbod tack vare sitt rika jordbruk, men ändå bor bara 5% av befolkningen här. Den portugisiska egendomen var privatägd i 8 generationer. 1975 förstatligades egendomen av regeringen som kom till makten efter revolutionen och tog över bank- och jordbruksnäringen. Ockupanter flyttade snart in, mina föräldrar åkte till Brasilien och i 10 år fanns det inget någon kunde göra. När vi fick tillbaka den i mitten av 1980-talet var den förfallen och ingen ville starta upp gården igen. Jag hade en dröm om att renovera hela egendomen och odla ekologiska produkter, men det var en skrämmande tanke... Det fanns 8 000 kvadratmeter med 200 år gamla byggnader som saknade tak och bara var bebodda av katter och duvor. Jag flyttade in i en liten stuga 2002 och började undersöka marken, pratade med geologer och biologer för att bygga upp ett kunskapslager och utveckla en masterplan.
Hur gick ni tillväga med designen?
Projektet var ett samarbete mellan den Pritzkerprisbelönte arkitekten Eduardo Souto de Moura och min fru Ana Anahorys designföretag Anahory Almeida. Vi ville blåsa nytt liv i de ursprungliga byggnaderna och omvandla dem så mycket som möjligt, så det tog oss tre år att samla in 400 000 gamla vedeldade terrakottatakpannor från de omgivande byarna för att lägga om taken. Processen var verkligen en fråga om att pröva sig fram för att känna in vad som fungerade var och hur man kunde leva i varje utrymme utan att behöva förändra det särskilt mycket, eller ännu värre, förvandla det till en pastisch. I slutändan måste det förbli vad det alltid har varit. Detta ledde till alla möjliga frågor om hur vi skulle kunna skapa ett 5-stjärnigt hotells komfort i något som ursprungligen var avsett för enkelt jordbruk. Hur gjorde vi det? Det var mycket från fall till fall, det finns ingen given formel, tyvärr! Man arbetar sig fram, fönster för fönster, tak för tak.
Vad inspirerade dig att bygga ett hotell?
Ett hotell var mycket mer logiskt än en gård, så länge vi kunde integrera det traditionella sättet att leva och inte förlora den djupa kopplingen till marken. Naivt nog trodde jag att jag skulle klara av det på 3 år. Det tog mig 14. Jag var 26 när jag började och 40 när vi öppnade. Längs vägen fanns det några svåra stunder då jag allvarligt tvivlade på att det någonsin skulle bli verklighet. Mycket av renoveringen gjordes för hand; det var ett verkligt kärleksarbete.
Och nu?
Äntligen är det öppet! Vi har mer än 70 personer som arbetar på egendomen, både med jordbruksmarken och hotellet. Det finns totalt 57 rum, kompletterat med en restaurang och ett spa. All mat från vår gård-till-bord-restaurang är ekologisk och allt som vi inte producerar själva väljer vi ut baserat på dess ursprung; varje tomat har sin historia, sin anledning till att finnas där, ingenting är slumpmässigt.
Hur har du sett området förändras under projektets utveckling?
En av de mest intressanta förändringarna under de senaste 15 åren har varit skiftet inom jordbruket från massproduktion av spannmålsfält, vingårdar och olivlundar till mindre, mer jämlikt drivna permakulturodlingar. Människor blir alltmer medvetna om sin påverkan och betonar kvalitet framför kvantitet. Det sker ett skifte från råvaror till egna varumärkesprodukter, där allt görs på plats, från att tappa sin egen olja till att producera sitt eget vin. Det är en stor förändring: många butiker i Lissabon tar ett mer miljömedvetet grepp om sina produkter. För första gången på många, många år firar den portugisiska kulturen sig själv. Och detta drivs av människor som diversifierar sig från traditionella yrkesroller och vill återknyta kontakten med landet och fira sitt arv. Det är ett nöje att se människor komma och utforska Portugal och uppskatta det för vad det är. Jämför det bara inte med något annat... Alentejo är inte nästa Toscana! Vårt jobb är att visa vad dessa platser verkligen är, att dela med oss av vad de verkligen betyder. Det är ett fantastiskt ögonblick för oss, eftersom vi inte längre är rädda för att dela med oss av våra traditioner och berättelser.
Hur ser du på regionens framtid?
Alentejo är lika stort som Belgien och har en otrolig hantverks-, mat- och arkitekturscen, men det är fortfarande väldigt okänt, så att utveckla projekt här kräver en långsiktig vision. Det viktigaste är att se till att vi om 50 år fortfarande är stolta över vårt land. Att se till att urbanism, massturism och fula fastigheter inte har uppslukat Alentejo som det har gjort i vissa delar av Algarve. Vi utvecklar också ett antal landshus, så att människor kan slå rot och bygga sin egen historia på São Lourenço do Barrocal. Några av mina viktigaste vänskapsband utvecklades under långa varma somrar. En privat släktgård är inte intressant längre, vi måste öppna upp den och dela med oss av den.
Skulle du säga att det är en konst att bevara kulturarvet?
Jag är inte säker på att det är en konst! Det är en ständig kamp mot regler och dumma förordningar. Problem uppstår när människor bara säger ja till regler utan att ifrågasätta dem, som till exempel de elmaster som du nu ser överallt i Comporta. Man måste kämpa för det man tror på. Det krävs mer arbete och uppmärksamhet på detaljer för att bevara saker. Man måste förkasta de första lösningarna och lära sig att säga nej tills det verkligen är meningsfullt. På São Lourenço do Barrocal anställde vi fyra personer från Four Seasons som kom med mycket imponerande rutiner, men vi behövde titta på vad som är vettigt lokalt. Även om det förväntas av oss som ett femstjärnigt hotell att vi ska ha pain au chocolat till frukost, så gör vi inte det eftersom det inte är vettigt. Det är mycket bättre att ha hemlagad pumpasylt och padinha-kakor. Vi behöver inte romantisera saker och skapa en berättelse kring vårt varumärke som platser som Soho House gör. Vi har redan ett fantastiskt arv och en skattkista av saker som berättar vår historia.
Priser på São Lourenço do Barrocal (www.barrocal.pt) börjar från 215 euro per natt inklusive frukost, baserat på dubbelrum.
Hur gick ni tillväga med designen?
Projektet var ett samarbete mellan den Pritzkerprisbelönte arkitekten Eduardo Souto de Moura och min fru Ana Anahorys designföretag Anahory Almeida. Vi ville blåsa nytt liv i de ursprungliga byggnaderna och omvandla dem så mycket som möjligt, så det tog oss tre år att samla in 400 000 gamla vedeldade terrakottatakpannor från de omgivande byarna för att lägga om taken. Processen var verkligen en fråga om att pröva sig fram för att känna in vad som fungerade var och hur man kunde leva i varje utrymme utan att behöva förändra det särskilt mycket, eller ännu värre, förvandla det till en pastisch. I slutändan måste det förbli vad det alltid har varit. Detta ledde till alla möjliga frågor om hur vi skulle kunna skapa ett 5-stjärnigt hotells komfort i något som ursprungligen var avsett för enkelt jordbruk. Hur gjorde vi det? Det var mycket från fall till fall, det finns ingen given formel, tyvärr! Man arbetar sig fram, fönster för fönster, tak för tak.
